I samma stund försvann fogeln; men fiskaren for hem och förtäljde den unge konungen, sin herre, hvad han hade hört och förnummit.
Konungen gaf nu befallning, att man skulle fånga den gyllene gåsen, och lofvade fiskarena en stor belöning, om de kunde fullgöra hans uppdrag. Då tillagade männen sina snaror och annan redskap, samt gåfvo sig ut på sjön att vittja sina nät. När så månen hade gått upp, kom den fagra guld-gåsen åter simmande öfver böljorna fram till deras båt. Hon helsade, och sade:
»God qväll, fiskare! huru står det till der hemma på kungsgården? —
Spelar min lind?
Sjunger min näktergal?
Gråter min lille son?
Gör min herre sig någonsin glad?»
Fiskaren svarade såsom förra gången:
’Der hemma på kungsgården står illa till. —