Din lind spelar inte.
Din näktergal sjunger inte.
Din son gråter både natt och dag.
Din herre gör sig aldrig någonsin glad.’
Då blef den fagra gåsen mycket bedröfvad, och qvad:
»Stackare jag!
som nu på blåa böljor far,
och aldrig mer kan bli det jag varit har. —
God natt, fiskare! — Jag kommer här ännu en gång, och sedan aldrig mer.»
Vid dessa ord ville fogeln åter draga sin kos; men fiskarena voro tillreds, och kastade hastigt sina snaror öfver den. Då begynte gåsen att slå med vingarne, och skriade sorgligt: »Släpp snart, eller håll bra! Släpp snart, eller håll bra!» I detsamma skiftade hon sin hamn, och blef till ormar, drakar och andra grymma djur. När fiskarena märkte detta, räddes de för sina lif, och släppte snarorna, så att fogeln kom undan. Men när konungen fick höra utgången af deras färd, blef han illa till mods, och sade att de icke bort låta skräma sig af en synvilla. Han lät derefter tillreda nya och starkare snaror, för att fånga den gyllene gåsen, och förbjöd fiskarena vid lifsstraff att låta henne undkomma, när hon nästa gång skulle visa sig.