Käringen började nu omständligt förtälja, om allt som hade vederfarits Lilla Rosa af hennes elaka styfmoder. Men konungen hade svårt att tro detta tal, ty han kunde icke tänka, att den gamla drottningen var så falsk i hjertat. Då beddes qvinnan få se den fagra silkes-serken, som Lilla Rosa hade fått i vängåfva af sin styfmoder. Konungen lät hemta serken, och så gingo de samman till rummet hvarest guld-gåsen hölls innestängd. När de nu hade kommit fram, gick trollqvinnan bort till den fagra gåsen, och drog tyget öfver henne. Då löstes förtrollningen, Lilla Rosa återfick sin rätta skepnad, och i stället för en gyllene gås, stod der en fager qvinna med gullgult hår, såsom tillförene. Men i samma stund begynte linden åter spela, och näktergalen sjöng i dess topp, så att det var en lust och glädje deråt. Nu vardt fröjd öfver hela kungsgården; men konungen förstod att den gamla qvinnan hade talat sannt, och höll redeligen sitt löfte såsom han hade tillsagt.

Lilla Rosa och hennes gemål gjorde sig derefter redo, att fara bort till konungen som var Rosas fader. När de kommo fram, vardt den gamle konungen så glad, att han blef som ung på nytt, och med honom gladdes hela hans rike; ty alla hade med sorg hört omtalas hvad ofärd hade träffat konunga-dottern. Men en var det som icke blef glad, och det var drottningen, ty hon kunde väl märka, att hennes falskhet var uppdagad och hennes tid ute. När nu den gamle konungen förnam hvad svek och oförrätt hans dotter fått lida af sin elaka styfmoder, blef han mycket vred, och dömde drottningen till döden. Men Lilla Rosa bad för sin styfmoders lif, och så lät konungen henne råda, och satte sin gemål uti fånga-tornet för all hennes tid. Drottningens dotter, Långa Leda, fick njuta samma rätt som sin moder. Men den unge konungen och Lilla Rosa återvände till deras eget rike. — Och der spelar linden, der sjunger näktergalen; der gråter prinsen hvarken natt eller dag; der gör sig konungen alltid glad.

C. Jungfru Swanhwita och Jungfru Räfrumpa.

Ifrån Östergötland.

Det var en gång en elak qvinna, som hade två döttrar, en egen dotter och en styfdotter. Den egna dottern var stygg till utseende och ännu styggare till sinnes-art; men styfdottern var fager till åsyn och mild till lynne, så att alla som sågo henne unnade henne godt. Häröfver harmades styfmodern och styfsystern, och voro städse afundsamma mot den värnlösa flickan.

Det hände sig en dag, att den unga mön blef skickad af sin styfmoder att hemta vatten ur källan. Vid hon kom fram, sträcktes en liten hand upp öfver vattu-brynet, och det hördes en röst, som sade: »jungfru, fager och fin! gif mig ditt guld-äpple, så vill jag önska dig tre goda önskningar.» Då gjordes det flickan ondt om honom, som bad så innerligen vackert, och hon räckte så guld-äplet åt den lilla handen. Derefter lutade hon sig ned öfver källan, och aktade noga att hon icke måtte grumla vattnet, medan hon fyllde sitt käril. När hon nu återvände mot hemmet, önskade Källråden, att den väna flickan skulle blifva tre gånger fagrare än hon var, att hvarje gång hon log skulle en guld-ring falla ur hennes munn, och att röda rosor skulle rinna upp hvarhelst hon trådde på marken. I samma stund skedde allt såsom det blifvit önskadt; men flickan kallades efter den dagen jungfru Svanhvita, och ryktet om hennes fägring gick vida ut öfver landet.

När den elaka styfmodern förnam allt detta, fick hon en stor harm, och öfverlade med sig sjelf, huru hennes egen dotter skulle blifva lika fager som Svanhvita var. Till den ändan utforskade hon noga huru allt hade tillgått, och skickade så sin dotter att likaledes hemta vatten. När nu den elaka flickan kom fram till källan, räcktes en liten hand upp öfver vattubrynet, och det hördes en röst, som sade: »jungfru, fager och fin! gif mig ditt guld-äpple, så vill jag önska dig tre goda önskningar.» Men käringens dotter var både elak och girig, så att hon aldrig kunde gifva något till skänks; hon slog derföre till den lilla handen, bannade Käll-råden, och svarade i vredesmode: »icke må du tänka att du får något guld-äpple af mig.» Derefter fyllde hon sitt ämbar, grumlade källvattnet, och gick ondsint sina färde. Då vredgades han som rådde öfver källan, och önskade henne tre onda önskningar till lön för hennes elakhet. Han önskade, att hon skulle blifva tre gånger styggare än hon redan var, att en död råtta skulle falla ur hennes munn hvarje gång hon skrattade, och att räf-rumpor[1] skulle växa i hennes spår, hvar helst hon trådde på marken. Så skedde ock. Ifrån den dagen vardt den elaka flickan på spe kallad jungfru Räfrumpa, och der blef ett stort tal ibland folket, om hennes underliga utseende och sinnes-art. Men käringen kunde illa lida, att hennes styfdotter var fagrare än hennes rätta dotter, och den stackars Svanhvita fick efter den stunden lida all orätt och smälek, som kan falla på ett styfbarn.

Jungfru Svanhvita hade en broder som hon höll mycket kär, och som älskade henne tillbaka af allt hjerta. Svennen hade längesedan dragit ifrån hemmet, och tjente nu hos en konung, långt, långt bort i främmande land. Men de andra hofmännen buro afund emot honom för den gunst han vunnit hos sin herre, och ville gerna komma honom på fall, om de eljest kunde få någon sak med honom.

Svennens afunds-män aktade noga uppå allt hvad han måtte företaga sig, och gingo så en dag inför konungen. De sade: »Herre, konung! vi veta väl att du icke kan lida vrånghet och olag af dina tjenare. Derföre hafva vi icke velat dölja, att den främmande svennen, som är i din tjenst, hvarje morgon och afton böjer knä för en afgud.» När konungen hörde slikt, tänkte han att det var illvilja och förtal, och satte ingen tro dertill. Men hofmännen sade, att han väl sjelf kunde öfvertyga sig om de hade talat sanning eller icke. De förde så konungen till ungersvennens kammare, och bådo honom titta igenom nyckel-hålet. Vid nu konungen såg ditin, blef han varse att svennen låg på knä framför en fager bild, och kunde han så icke tänka annat, än att allt var sannt som hofmännen hade berättat. Konungen blef nu mycket vred, kallade ungersvennen inför sig, och dömde honom till döden för hans stora ogernings skull. Men svennen urskuldade sig, och sade: »Herre, konung! icke må du tänka att jag dyrkar något afgudabeläte; detta är min systers bild, och jag beder till Gud hvarje morgon och afton, det han ville bevara henne, emedan hon är i en elak styfmoders våld.» Konungen beddes derefter att få se bilden, och kunde icke tröttna att skåda dess fägring. Han sade: »om det är sannt, såsom du säger mig, att detta är din syster, så skall hon blifva min drottning, och du skall sjelf fara bort att hemta henne. Men om du ljugit, skall det blifva ditt straff att kastas för vilddjuren i lejona-kulan.» Konungen lät derefter utrusta en snäcka på det aldrapräktigaste med manskap och dyrbart gods, samt skickade svennen med mycken ståt, att hemta sin fagra syster till konunga-hofvet.

Ungersvennen färdades nu vida öfver hafvet, och kom ändteligen hem till sitt land. Här uträttade han sin herres ärende, såsom honom var befaldt, och lagade sig derefter att segla tillbaka. Då bådo hans styfmoder och styfsyster, att äfven de skulle få följa med på skeppet. Svennen var illa tillfreds härmed, och nekade till deras begäran; men Svanhvita bad för dem, och så fingo de sin vilja fram. När de nu hade lagt till sjös, och kommo ut på villande haf, växte der upp en häftig storm, så att sjöfolket trodde att fartyg och allt skulle gå till grund. Men ungersvennen var vid godt mod, och gick högt upp på rån, för att se om han icke kunde skönja land på någon sida. När han så hade spejat ifrån masten, ropade han till Svanhvita, som stod på skepps-bord: »kära syster! nu ser jag land»; men det blåste så hårdt, att jungfrun icke kunde höra hans ord. Då sporde hon sin styfmoder åt, hvad hennes broder hade sagt. Den falska qvinnan genmälte: »jo, han säger att vi aldrig komma på Guds gröna jord, om du icke kastar ditt guld-skrin i sjön.» När Svanhvita hörde detta, gjorde hon såsom henne var sagdt, och kastade sitt guld-skrin i hafvets djup.