Din näktergal sjunger inte.
Din lille son gråter både natt och dag.
Din herre gör sig aldrig någonsin glad.’
Då suckade den fagra gåsen, och tycktes vara mycket sorgsen. Hon qvad:
»Stackare jag!
som nu på blåa böljor far,
och aldrig mer kan bli det jag varit har. —
God natt, fiskare! — Nu kommer jag aldrig här mer.»
Gåsen ville så draga bort, men fiskarena kastade sina snaror, och höllo henne fast. Då blef fogeln mycket ängslig, slog hårdt med vingarne, och skriade: »släpp snart, eller håll bra! släpp snart, eller håll bra!» Hon skiftade derefter sin hamn, och blef till ormar, drakar och andra farliga djur. Men fiskarena räddes för konungens vrede, och höllo troget fast i snaran. De lyckades nu att fånga den gyllene gåsen, och förde henne hem till kungsgården, hvarest man noga vaktade att hon ej skulle undkomma. Men fogeln var tyst och purken, och ville icke tala, och så blef konungens sorg ännu större än den förut hade varit.
Det hände sig någon tid derefter, att en gammal qvinna af sällsamt utseende kom gåendes till kungsgården, och beddes få tala vid konungen. Vakten svarade, såsom befaldt var, att konungen för sorg och bedröfvelse icke ville samspråka med någon, men qvinnan var mycket enträgen, och så blef hon insläppt. När hon nu kom inför konungen, sporde denne efter hennes ärende. Qvinnan svarade: »Herre, konung! det är mig sagdt, att din drottning blifvit förvandlad till en gyllene gås, och att du sörjer både natt och dag öfver denna stora olycka. Nu har jag kommit hit, för att lösa förtrollningen och gifva dig åter din gemål, om du eljest lofvar bifalla ett vilkor, som jag vill framställa.» När konungen hörde detta tal, blef han mycket glad, och frågade hvad som vore qvinnans begäran. Då tog käringen till orda: »jag har mitt hem uti brinken, som ligger på andra sidan om den svarta floden. Nu bedes jag, att du låter lägga en sten-mur rundt omkring berget, så att ditt fä icke kommer dit och oroar mig, när det släppes i bete.» Detta tycktes konungen vara en ringa bön, och han lofvade gerna efterkomma den, ehuru han mycket tviflade att qvinnan kunde hålla sitt ord, såsom hon hade utfästat.