Arla om morgonen, förrän hanen gol, stämde gumman sina undersåter till tings. Då kommo flygande alla himmelens foglar, örnar, svanor och hökar, och de sporde hvad deras drottning månde befalla. Käringen sade, att hon kallat dem till stämma, derföre att hon ville veta om någon ibland dem hittade vägen till det sköna slottet östan om solen och nordan om jorden. Foglarne höllo derefter en lång rådplägning; men slutet blef, att ingen ibland dem visste förtälja om det fagra slottet. Då blef käringen misslynt och sporde: »ären J alla församlade? Jag ser icke till fogel Fenix.» Fogelskaran genmälte, att fogel Fenix ännu icke var kommen. När de nu väntat både länge och väl, fingo de se den sköna fogeln komma farandes genom luften; men han var så trött, att han knappast mäktade röra vingarne, utan segnade ned till jorden. Nu blef glädje ibland hela skaran, att fogel Fenix hade kommit; men käringen var mycket vred, och sporde hvi han så länge låtit vänta på sig. Den stackars fogeln behöfde en icke liten stund att hemta sig; derefter svarade han ödmjukt: »vredgas icke att jag dröjt så länge; men jag har flugit en mycket lång väg. Jag har varit i fjerran land, vid det fagra slottet som ligger östan om solen och nordan om jorden.» Nu blef drottningen åter tillfreds, och mälte: »det må vara ditt straff, att du ännu en gång skall fara till det sköna slottet, och taga denne ungersvenn med på färden.» Fogel Fenix tyckte väl att detta var ett hårdt vilkor; men han måste lyda. Ungersvennen tog derefter afsked ifrån den gamla käringen, och satte sig upp på fogelns rygg. Sedan bar det af högt i sky, öfver berg och dal, öfver blåa haf och gröna skogar.
När de hade färdats mycket länge, sporde fogel Fenix: »ungersvenn! ser du någonting?» ’Ja.’ sade svennen, ’jag tycker mig se en blå sky fjerran vid himla-randen.’ »Detta är landet, dit vi skola fara», sade fogeln. De färdades nu en mycket lång väg, och det led emot aftonen. Då sporde fogel Fenix om igen: »ungersvenn! ser du någonting?» ’Ja,’ sade svennen, ’jag ser en fläck i den blå skyn, som glimmar klart, likt sjelfvaste solen.’ Fogeln tog till orda: »detta är borgen, dit vi skola fara.» De färdades nu en mycket lång väg, och det led fram på natten. Då sporde fogel Fenix tredje gången: »ungersvenn! ser du någonting?» ’Ja,’ sade svennen, ’jag ser ett stort slott, som allestädes lyser af guld och silfver.’ »Nu äro vi framme» sade fogeln. Han flög derefter ned invid den sköna borgen, och satte svennen på marken. Men pojken tackade för hans stora omak; och så vände fogel Fenix tillbaka genom luften dit, hvarifrån de kommit.
Vid midnatts-tid, när alla trollen lågo i sin djupa sömn, gick ungersvennen fram till borgporten och klappade på. Då skickade konunga-dottern sin tärna, att spörja hvem det var som färdades ute så sent. När nu hof-tärnan kom till porten, kastade ungersvennen till henne ett guld-äpple, och beddes få slippa in. Men tärnan igenkände sitt eget äpple, och förstod deraf, hvem som hade kommit. Hon skyndade så in till sin matmoder, och förtäljde dessa märkeliga tidningar. Men konunga-dottern ville icke tro, att det var sannt såsom hon sade.
Prinsessan skickade nu sin andra hof-tärna. Men när tärnan kom till borgporten, kastade ungersvennen till henne ett annat guld-äpple. Då igenkände hon sitt eget äpple, och skyndade glad till sin matmoder, att förtälja hvem som var derute. Men konunga-dottern ville ännu icke tro deras ord, utan gick sjelf till porten, och sporde hvem det var som klappade på. Då räckte svennen till henne den guld-ring, som hon sjelf hade gifvit honom. Nu förstod prinsessan att hennes brudgum var kommen; hon öppnade derföre porten, och undfick honom med stor glädje och kärlek, såsom hvar man väl kan tänka.
Ungersvennen satte sig derefter hos sin fagra brud, och de glammade kärligt med hvarandra om natten. Men när det led emot morgonen, blef konunga-dottern mycket bedröfvad, och sade: »vi måste nu skiljas. För allt som är dig kärt, skynda härifrån innan trollen vakna, eljest gäller det ditt lif.» Brud och brudgum togo derefter afsked ifrån hvarandra, och konunga-dottern fällde många modiga tårar. Men ungersvennen ville icke fly undan, utan axlade sin kappa, drog hundramils-stöflorna uppå, band sitt kostliga svärd vid sidan, och lagade sig så i ordning att våga en dust med trollen.
Bittida om morgonen blef mycket lif och rörelse i hela gården; borga-porten slogs upp, och trollen kommo gående det ena efter det andra. Men ungersvennen stod vid ingången med draget svärd, och när trollen kommo, var han genast tillreds, och afhögg deras hufvuden innan de blifvit honom varse. Der blef så en blodig lek, och den lyktades icke förr än alla trollen hade fått sin bane. När det nu led fram på dagen, skickade konunga-dottern sina tärnor, att spörja tidningar huru striden hade aflupit. Tärnorna kommo tillbaka, och förtäljde att svennen var vid lif, men alla trollen ihjelslagna. Då blef den fagra mön åter glad, och det tycktes henne, att hon nu hade öfvervunnit alla sina sorger.
Sedan den första glädjen var öfver, sade prinsessan: »nu är vår lycka så stor, att den icke kan blifva större; allenast att jag egde tillbaka mina fränder.» Ungersvennen genmälte: ’visa mig hvar de ligga begrafne, och jag vill se om jag icke kan hjelpa dem.’ De gingo så hän till stället, hvarest prinsessans fader och öfriga fränder voro lagda; men svennen vidrörde dem alla med sitt svärd-fäste, och de qvicknade till, den ene efter den andre. När de nu hade kommit till lifs, blef en stor fröjd öfver hela kungsgården, och alla tackade ungersvennen, att han hade frälst dem. Prinsessans fränder togo så svennen till sin konung, och den fagra mön blef deras drottning. Men svennen styrde sitt rike med lycka, samt blef både år-säll och vän-säll. Hans drottning födde honom raska söner och fagra döttrar, och så bygde de bo, och lefde i ro i alla sina dagar. —
Här lyktar sagan om det sköna slottet östan om solen och nordan om jorden, och kan man deraf lära det gamla rönet, att trogen kärlek öfvervinner allt.