»När utan för Staden kommen war han.
Han gick långs åt det röda skarlakan.»
Prinsen blir nu igenkänd, och firar sitt bröllopp med drottningen. Sagan slutar:
»Kongen lät dräpa de Söner så snart,
För de hade ljugit på Atti så hårdt,
Här wid sig Drottningen glädde.
Så böd Hon Kongen Hans Fader god natt,
Länge at lefva, ty jag hafwer fått,
Min Käraste som mig skal leda.»