4. Hos Italienarne: — Se Basile, Il Pentamerone, IV, N:o 4, »Le sette Cotenelle.»
5. Hos Fransmännen: — Se första hälften af Madem. L’Heritier’s Saga, »Ricdin-Ricdon.»
Det var en gång en konunga-son och en konunga-dotter, som mycket älskade hvarandra. Den unga prinsessan var blid och fager och af alla väl omtalad; men hennes hug lekte mer till lust och lek, än till handa-slöjd och husliga sysslor. Detta tycktes den gamla drottningen illa vara, och hon sade att hon icke ville hafva någon son-hustru, hvilken icke var lika snäll som hon sjelf hade varit i sin ungdom. Drottningen lade sig derföre på allt sätt och vis emot prinsens giftermål.
När nu drottningen icke ville taga sitt ord tillbaka, gick konunga sonen inför sin moder, och sade att man väl kunde sätta hans fästmö på prof, om hon tilläfventyrs var lika slöjdsnäll som drottningen sjelf. Detta tycktes alla vara en djerf begäran; ty prinsens moder var en drifvande qvinna, som spann, och sömmade, och väfde, både natt och dag, så ingen visste hennes like. Slutet blef likväl, att prinsen fick sin vilja fram. Den fagra prinsessan skickades nu till jungfru-stugan, och drottningen sände henne ett pund lin till spånad. Men linet borde vara spunnet innan dager blef ljus, eljest skulle jungfrun aldrig mer tänka få konunga-sonen till gemål.
Sedan prinsessan blifvit lemnad åt sig sjelf, vardt hon illa till mods, ty hon visste väl, att hon icke kunde spinna drottningens lin, och ville dock inte mista den unge prinsen, som höll henne så kär. Hon vankade derföre omkring i rummet, och bara grät, ideligen grät. Rätt som det nu var öppnades dörren så sakta, så sakta, och der trädde in en liten, liten gumma, af sällsamt utseende och med ännu sällsammare åthäfvor. Den lilla gumman hade ofantligt stora fötter, så att hvem som såg det måste undra deröfver. Hon helsade: »Guds fred!» ’Guds fred igen!’ svarade konunga-dottern. Gumman sporde: »hvarföre är sköna jungfrun så sorgsen i qväll?» Prinsessan svarade: ’jag må väl vara sorgsen. Drottningen har befallt mig spinna ett pund lin. Om jag inte har gjort det i morgon, när dagen blir ljus, mister jag konunga-sonen, som håller mig så hjerteligen kär.’ Gumman tog till orda: »var tröst, sköna jungfru! är det intet annat, så kan jag hjelpa er. Men då skolen J uppfylla en bön, som jag nu vill nämna.» Vid detta tal blef prinsessan öfvermåttan glad, och frågade efter den gamla qvinnans begäran. »Jo», sade gumman, »jag heter Storfota-mor. Och jag vill inte ha annan lön för mitt bistånd, än att jag får vara med på edert bröllopp. Jag har inte varit på något bröllopp, alltsedan drottningen er svärmor stod brud.» Konunga-dottern samtyckte gerna till denna begäran, och så skiljdes de ifrån hvarandra. Gumman gick sina färde, som hon hade kommit; men prinsessan lade sig att sofva, ehuru det icke kom någon blund i hennes ögon under hela Guds långa natten.
Arla om morgonen innan dagen grydde, öppnades dörren, och den lilla gumman trädde åter in. Hon gick nu fram till konunga-dottern, och räckte henne en knippa garn; men garnet var hvitt som en snö och grannt som en spindel-väf. Käringen sade: »ser du, så här vackert garn har jag inte spunnit ända sen jag spann åt drottningen, när hon skulle gifta sig. Men det var längese’n i verlden.» Så taladt försvann den lilla qvinnan, och prinsessan sof en ljuflig blund. Men det hade inte töfvat länge, förr än hon väcktes af den gamla drottningen, som stod framför sängen, och sporde om linet var färdig-spunnet. Konunga-dottern jakade härtill, och räckte henne garnet. Drottningen måste så gifva sig till freds för den gången; men prinsessan kunde väl skönja och märka, att det icke skedde af godt hjerta.
När det led fram på dagen, sade drottningen att hon ville sätta konunga-dottern ett annat prof före. Hon skickade så garnet till jungfru-stugan, tillika med ränn-träd och annan redskap, och befallte prinsessan väfva det till en väf. Men väfven borde vara färdig innan sol rann upp, eljest skulle jungfrun aldrig mer tänka få den unge konunga-sonen.
Sedan prinsessan kommit för sig sjelf, blef hon åter mycket illa till mods, ty hon visste, att hon icke kunde väfva drottningens garn, och likväl ville hon inte mista konunga-sonen, som höll henne så kär. Hon vankade derföre omkring i rummet, och grät bitterligen. Rätt som det nu var öppnades dörren så sakta, så sakta, och der trädde in en mycket liten gumma, af sällsam skepnad och med ännu sällsammare åthäfvor. Den lilla gumman hade en ofantligt stor bakdel, så att hvar man som såg det måste undra deröfver. Hon helsade »Guds fred!» ’Guds fred igen!’ svarade konunga-dottern. Gumman sporde: »hvarföre är sköna jungfrun så ensam och sorgefull?» ’Jo’, sade prinsessan, ’jag må väl vara sorgsen. Drottningen har befallt mig väfva allt detta garnet till en väf. Men om jag inte har gjort det i morgon, när dager blir ljus, mister jag konunga-sonen, som håller mig så hjerteligen kär.’ Qvinnan tog till orda: »var tröst sköna jungfru! är det inte annat, så vill jag hjelpa eder. Men då skolen J bifalla ett vilkor, som jag nu vill nämna.» Vid detta tal blef den unga prinsessan öfvermåttan glad, och sporde efter den gamla qvinnans begäran. »Jo», sade gumman, »jag heter Storgumpa-mor, och vill inte ha någon annan lön, än att jag får vara med på ert bröllopp. Jag har inte varit med på något bröllopp, sedan drottningen eder svärmor stod brud.» Konunga-dottern biföll gerna till denna begäran, och så skiljdes de ifrån hvarandra. Gumman gick sina färde, som hon hade kommit; men konunga-dottern lade sig att sofva, ehuru det inte kom någon blund i hennes ögon under hela Guds långa natten.