så baka’ de bröd af mig,
och så åto de upp mig.’
Vid nu jätten skulle titta om limpan verkligen blifvit uppäten, rusade katten fram på tinnarne af borg-muren, och röt till så grymt, att jätten af räddhåga föll baklänges och sprack.
2. En annan uppteckning ifrån Upland låter torpare-dottern ledsagas af en hund, icke af en katt. När hon kommer till kungs-gården vill drottningen pröfva henne, och lägger första natten ett äpple, andra natten en nöt, och tredje natten en ärta under silkes-bolstern. Men flickan genomgår de tre profven, och blir slutligen gift med konunga-sonen.
3. En öfverlemning ifrån Westergötland skiljer sig vid slutet ifrån de föregående uppteckningarne. Berättelsen lyder som följer:
Det var en gång ett fattigt torpare-folk, som inte egde någonting i hela verlden utom en ko och en hund. De lefde således i stort armod, och som det plägar hända, när nöden gick in, gick äfven kärleken ut.
En dag yppades ett häftigt kif mellan husets hjon; ty käringen hade kokat gröt, men gubben ville hafva välling. När de så hade tvistat en stund och inte kunde förlikas, fattade gumman gröt-grytan och lopp åt skogen; men gubben var inte sen, utan sprang efter så fort han orkade. Torparen och hans hustru lupo nu af alla krafter öfver både berg och backar, och kommo aldrig mer igen, så att barnen till sluts inte visste sig annan råd, än att öfvergifva hemmet och söka lyckan hvar de bäst förmådde.
När de nu skulle skifta sitt arf, tog pojken kon, ty han var äldst; men flickan måste nöja sig med hunden. Derefter drogo syskonen åt hvar sin led. Men hunden het Prisse, och var mycket klok, så att han hade vett framför alla andra hundar. Dertill var han trogen emot sin matmoder och hyllade sig till henne både i lust och nöd, så att hon väl kunde märka, att hon inte fått den sämsta arfve-delen på sin lott.
Efter någon tid kom torpare-dottern och hennes hund till en stor skog; icke långt derifrån var en präktig kungs-gård. Då sade Prisse, att hans matmoder skulle taga af sig sina gamla kläder och stiga upp i ett högt träd, som växte derinvid. Torpare-flickan gjorde som hunden hade sagt. Bäst hon nu satt i trädet kom konungen dragande förbi med sina hökar och hundar; ty han var ute på jagt. När han fick se den fagra flickan, blef han förundrad, och sporde hvem hon var. Tärnan svarade såsom hunden lärt henne, att hon var en konunga-dotter, som blifvit öfverfallen af röfvare och rånad på både gods och kläder. Då blef konungen mycket intagen af hennes skönhet, och förde henne till kungs-gården, hvarest hon undficks med stor ära och heders-bevisning.
Den gamla drottningen, som var konungens moder, satte sig nu i sinnet att pröfva om den främmande jungfrun verkligen var en konunga-dotter eller icke. Till den ändan lade hon första natten några småstenar under lakanet i torpare-flickans säng, och mente att denna väl skulle märka det, om hon eljest hade blifvit förnämt uppfostrad. När så morgonen kom, gick drottningen in till sin gäst, och sporde, huru hon hade sofvit om natten. Flickan svarade som hunden hade lärt henne, att hon känt liksom hårda berg inunder sig. Andra natten lade drottningen några ärter under lakanet; men det aflopp på samma sätt. Likaledes ock den tredje natten, då drottningen lagt några gryn under bolstren. Hon kunde nu icke tänka annat, än att tärnan verkligen var en konunga-dotter, och undfick henne derföre så väl som det höfdes en förnäm jungfru.