En dag sutto konungen och torpare dottern och samtalade med hvarandra. Vid nu tärnan såg sig ut genom vindögat, fick hon se hvarest hennes föräldrar kommo löpande ur skogen, käringen före och gubben efter; men gumman höll ännu fast grytan. Då kunde flickan icke hejda sig, utan log. Konungen sporde efter orsaken till hennes löje, och jungfrun svarade såsom hunden lärt henne: »jag kan icke annat än le, när jag tänker att eder borg är bygd uppå sten, men mitt slott står uppå guld-stolpar.» Häröfver undrade konungen på det aldra högsta, och sade att de skulle fara till hennes slott, så snart lägligt tillfälle yppade sig.
Någon tid derefter lagade sig konungen i ordning, att följa torpare-dottern hem till hennes borg. De drogo så å stad med mycken fager utrustning; men hunden Prisse lopp förut att visa vägen. När de nu farit en stund, kom hunden fram till några svenner, som vaktade en hop svarta hästar invid vägen. Han sporde: »hvem rår om de sköna hästarne, som J vakten?» Svennerna genmälte: ’de höra till jätten.’ Då sade hunden: »om en stund kommer konungen farandes här fram. Då skolen J säga, att hästarne höra till den unga prinsessan, som åker vid hans sida. Om J det icke gören, vill jag rifva eder så små som kol.» Svennerna lofvade säga som hunden hade sagt, och Prisse lopp fram, intill dess han kom till några män, som vallade oxar på en grön väg. Här aflopp allt på samma sätt. Likaledes ock med några herdar, som vaktade getter i skogen. När så konungen for förbi, och hörde, att all denna herrlighet tillhörde den unga prinsessan, blef han mycket förundrad, och tänkte att hon väl måtte vara den yppersta konungs dotter.
Fram emot aftonen kom hunden till ett slott, som stod på gull-stolpar, och var långt fagrare än någon man rätteligen kan fatta. Han gick så in, och sporde hvem som rådde öfver det sköna slottet. Folket svarade att det hörde till jätten. Då sade hunden: »om en stund kommer konungen farandes här fram. Då skolen J säga, att slottet tillhör den unga prinsessan, som åker vid hans sida. Om J det icke gören, vill jag hacka eder små som mjöl.» När tjenarena förnummo sådant, räddes de för sina lif, och lofvade hörsamma hundens befallning. Konungen och hans följe blefvo nu emottagna på det aldra präktigaste, och undfägnades med kostelig mat och dryck. Men Prisse höll sig utanföre vid borg-porten, och aktade uppå att jätten skulle komma hem igen.
När det led emot morgonen och alla lågo i sin sömn, vände jätten hem utur skogen, och klappade på borg-porten. Men hunden hade förvandlat sig till en bulla, och satt i nyckel-hålet, så ingen kunde slippa in. Då ropade jätten: »låt upp, och släpp mig in!» ’Nej,’ svarade hunden, ’du kommer icke in, förr än du hört huru jag blef till en bulla.
Först kasta’ de mig i en graf,
så växte jag upp som ett strå’ —
»Låt upp, och släpp mig in!» ropade jätten åter; men hunden lät inte bekomma sig, utan upprepade sin saga: ’du måste höra huru jag blef till en bulla.
Först kasta’ de mig i en graf,
så växte jag upp som ett strå,