n hund och en gås möttes på en spång. Denna var så smal, att de icke kunde komma förbi hvarann, och ingendera syntes till en början vilja vika tillbaka för den andre. Endera måste dock vända, men hvilkendera? "Den svagaste", tänker någon. Det är icke så säkert. Jag skulle vilja säga, "den bästa" ger vika.
För min del tror jag, att den lilla hunden är den förståndigaste af hela sällskapet, och därför drar han sig nog tillbaka. Gåsen har nämligen en hel flock efter sig på stranden.
Man kan se på gåsen, att han är mycket envis. Det vore visst en lätt sak för hunden att bita hufvudet af hela gåsflocken. Men med en väl upptuktad hunds belefvenhet går han artigt ur vägen för det närgångna gåsherrskapet.
Ej underligt, att hundens klokhet blifvit mycket berömd, medan å andra sidan gåsens envishet och närgångenhet blifvit till ett ordspråk: "dum som en gås".
Människobarn pläga också understundom träta med hvarann och ingen vill ge vika. Kom då ihåg, att den som har största förståndet, den bäst uppfostrade, han bör gifva efter. Ja, "den bästa ger vika". J. B. G.
En god rekommendation.
ör många år sedan stod på kajen i en af våra större sjöstäder en gosse, som frågade efter kaptenen på ett af skeppen, som lågo förankrade där.