Fåfängt sin frid, förjagad af ödets storm.
Glada sol, som tände, i rosig glans,
Lifvets morgon upp för min tjusta blick,
Blott en vårdag huld du glänste,
Sjönk så för evigt ned i det flyddas natt!
Tärna, tärna, dig som engång min själ,
Kärleksdrucken, trodde för evigt sin!
Ve! i glömska föll ditt hjerta,
Ve! och med det en himmel så skön, så ljus!
Döden slöt dig; — ack! från den natt du gick,