Och himlahvalfvet grydde knappast änn’,
Ej fläkten vaknat änn’, och siskan ej,
Ett löf ej rördes änn’ och allt var tyst; —
Då var så underbart det för min håg,
Jag såg en blick ur hvarje blommas kalk,
Som om den talte, och en hviskning gick,
Som utaf anderöster, genom rymden.
Hvad var det? Jo, en brödra-helsning, tyst,
Utaf de Finlands män, som förr en gång
Sitt blod här gjutit för en annans väl,