Sitt hjertblod gjutit på en Herres bud,
Till dennes ära inför efterverlden,
Men sjelf att glömmas blott af häfdens röst.
Då darrade en sträng uti mitt bröst,
Ej förr berörd, och klang med okänd ton,
En hoppets sträng, en ljuflig frihetston;
Och bröstet häfde sig och stolt min blod
Flöt lätt och frisk i mina ådror hän. —
Jag tänkte då: När skall i fröjd en gång,
När skall väl solen höja sig en gång