Och sjöng så klagande, som smärtan sjunger,
Sin sorgeklagan vid ett brustet hopp.
Hvi klagar, mörka bölja, ständigt du,
Och tårar stänker emot Ehrnsvärds borg,
Den trygga, fasta, med de jättemurar?
Min själ du stämmer till en lika sång,
Der jag från stranden Sveas ädla borg,
I vemodsfulla tankar, stilla skådar.
En suck. — Jag gick, — och lätt det kändes mig,
När denna hemska sång ej mer mig nådde.