Hon som var mitt allt på jorden;
Hon som uti sjelfva döden
Änn’ mitt enda lif är vorden.
Och Hon slumrar djupt, den hulda,
Bäddad i den svarta mullen;
Och jag sitter, lugn och lycklig,
På den gröna blomsterkullen.
Ty när änn’ den dyra lefde,
Vid min barm ännu min lilja,
Fruktade jag dock beständigt,