Till hvars stöd vår möda helgad var,
Du en hviskning skall ur kullen höra.
Se, här hvilar trött Ditt toffel-par!
Vi väl skulle än Dig tjena vilja —
Ödet dock den sällhet ej oss ger.
Nu då det och grafven sjelf oss skilja;
Gråt, men stör vår hvila icke mer.
Du var redan i oss liksom gjuten,
Vi oss smögo till Dig lent och ömt;
Nu i andra tofflors sköte sluten