På egna skullror bära, skall med tiden
Sitt välde, stödt på mörkrets skuggfantomer,
Förlora. — Ja! som lugna källkristallen
Uti sitt sköte sluter himlahvalfvet
Med all dess prakt och med dess alla stjernor,
Skall menskosjälen äfven engång klar
Den högsta vishet ofördunklad famna,
Och mäktigt känna, att hvad förr han sökte
Bakom en diktad slöja utaf moln,
Hon bär inom sig sjelf, att sjelf hon är