För sitt trötta hjerta nå en sorgens stilla, tysta hamn,
Der hon kunde fritt få gråta ut sin smärta, klaga, bedja,
Äfven för de själar, som smidt maken uti fängens kedja.
Låg var kojan, der hon föddes, och ej anade väl då
Far och moder all den smärta, hon var ämnad genomgå,
Lika litet som att stoftet efter „Liten Carin“ skulle
Engång annan hvila få, än under vanlig grönklädd kulle.
Men om, vandrare, till Auras strand du styra vill din färd,
Gå i gamla katedralen, knäböj, offra der din gärd
Då af vördnad, ty i marmorsarkofagen skall du finna