Du gifvit mig så många tusen stunder
Af glädje på min ungdoms blomsterstig.
Ack, när jag genomgår mitt minnes lunder
Blir ständigt du det käraste för mig,
Och nu för alltid skall jag lemna dig,
Blott minnet, minnet hjertat tar med sig.
Hvem anar i mitt bröst den sorg, som bränner,
Och i mitt öga hvem ser saknad'ns tår!
Hvem täljer väl de qval, som själen känner;
Tyst arma hjerta, ej du klaga får,