Er vänlighet var sol dock i min smärta,
I dyra vänner, som jag älskat har;
Det fanns blott en, som i mitt varma hjerta
Har lemnat endast bittra minnen qvar.
Sen till försoning, men till vrede snar,
Hon dock en tid den bästa vännen var.
Visst har jag felat, mycket har jag brutit,
För henne slog dock alltid varmt mitt bröst;
Hon dömde hårdt, hon bröt det band vi knutit,
Hon gaf mig ej en blick, ett ord till tröst,