Hon lydde blott förnuftets kalla röst,
Och så vår kärleks vår blef mulen höst.
Engång ändå skall våren åter komma,
I våra själar rosor strö på nytt,
Hon än åt mig skall ge sitt hjertas blomma,
Hon glömma skall de mörka dar, som flytt,
Och tänka gladt på minnen, som vi bytt,
Jag bidar stilla, tills den våren grytt.
O, hvad är afsked? hjertats död och plåga,
Ett åskmoln på en sommarhimmel blå,