Ej barndomsvaggan, ej kalla griften,
Ej tidens stormar, ej fallna throner,
Ej hjertats suckan, ej dess passioner
Förmå att rubba hans jemna bana
Och få att svaja hans stolta fana.
Han har ej sinnen, han har ej känning
Af själens åtrå och hjertats band.
Blott majestätiskt kring egen tinning
Af stela lagrar en krans han virar;
Och sorgens smärta och glädjens yra,