De båda träffas utaf hans hand.
Uti palatset och uti kojan
Han tryckt sin stämpel med oväld hand;
Utaf den fångne han löser bojan
Och bryter vänskapens alla band.
Han bleker rosen på friska kinden,
Och hjertats minnen han strör för vinden,
Och hoppets fackla han ständigt släcker
Och tänder ständigt på nytt igen.
Och glädjens skenbild han ständigt räcker