Af folk, som brottas, och folk, som lider,
På hvilka sekler sin krona lagt,
Kring hvilka härar ha' hållit vakt,
Allt, allt förskingras lik öknens sand
För tidens mäktiga, kalla hand.
Han reser verk och förstör dem åter
Och sten på sten han ej mera låter.
Det moln, som hotar, den syn, som tjusar,
Och den triumf, som oss mest berusar,
Som dimmig hägring igen försvinner.