Så länge ängslas ett menskobröst,
Ty den på detta sitt välde pröfvar
Med ständig oro och ständig tröst.
Det måste kämpa, det måste strida,
Det måste fröjdas, det måste lida,
Det måste frukta, det måste hoppas,
Se hoppet svika, då just det knoppas.
Dock engång nalkas den stora dag,
Då tiden, dömd af sin egen lag,
I vanmakt ligger i stoftet krossad.