Då sväfvar hoppet, med vinge lossad,
I ljusa rymder, der sorg, bekymmer
Och tingens skugga ej mera skymmer.
Då delas molnen, då framgår mild
Den majestätiska, ljusa bild,
Som ofvan tiden i seger thronar
Och allt i kärlek och frid försonar;
Som vilsna barnet ifrån det höga
Städs har bevakat med fadersöga,
– Dess gjutna tårar, dess tysta strider, –