Långt förrän ändtligt det se'n omsider
Från tidens stormar har hunnit hamnen
Och hvila finner i fadersfamnen.
Percival.
Hafvets flicka[[2]].
(Samlarinnan af dessa „mosaiker“ ber skalden ödmjukt om tillgift, för att hon utan hans vetskap tillegnat sig följande vackra dikt, som icke finnes i hans samlade arbeten.)
Och Emilia sjunger så,
Sången hörs på vågen gå:
Hafvets fria, vackra flicka
Föddes på det friska blå.