LOUISE.
Tack! Jag trodde knappast att — —
ALLAND.
Hvarför trodde ni knappast att — —?
LOUISE.
Derför att — — Ser hän till Erna, som vikit ett par steg tillbaka, då Alland gick emot dem och nu står stilla med venstra handen mot bröstet, stirrande på hans ansigte.
ALLAND.
Jag vet inte, om fröken Walldén känner mig — i alla händelser försmår hon alltid min helsning, när jag någon gång har det nöjet att möta henne på gatan — —
ERNA
kastar hufvudet tillbaka och ser honom trotsigt in i ögonen; derpå vänder hon sig om och går.