I denna lek hade hon emellertid den fördelen framför honom, att hon kände åtminstone de yttre konturerna af hans åsigter och lif; han deremot visste ingenting om hennes föregående som visserligen aldrig rört sig utom det förbjudnas gränser, men hvars historik dock skulle ge anledning till en ganska lång Leporello-lista af flirtations-bedrifter, dervid hon ofta vågat sig så nära ut emot gränsen som hon kunde komma utan att öfverskrida den. Han ansåg henne för en vanlig liten landsortsfröken, hon deremot honom för en förskräcklig don Juan, mot hvilken hon hade att vara på sin vakt.
Att han kunde bli i egentlig mening farlig för henne sjelf trodde hon dock aldrig ett ögonblick; dertill kände hon alltför väl sin styrka—sin lidelsefrihet. Men hon hade en okuflig lust att komma underfund med, hur en sådan herre egentligen skulle taga sig ut i det ögonblick, då lidelsen grep honom, hvilka medel han skulle begagna för att öfvervinna den kvinnas motstånd, som han älskade. Med ett ord: hon var nyfiken på förförelsens teknik. Den var nästan det enda inom facket som ännu låg utom hennes erfarenhet.
Derför hade det nästan varit henne en missräkning att William ännu aldrig gjort något steg i den riktningen. Med afseende på hans gryende känslor såg hon redan på detta stadium betydligt skarpare än han sjelf; men just derför kunde hon icke förstå hans tillbakadragenhet.
Då han ännu dagen innan deras afresa icke gjort någotsomhelst försök att närma sig, gaf hon honom den sista eftermiddagen af egen drift det möte hon hade väntat att han skulle bedja henne om.
»Jag går upp på bergsknallarne i eftermiddag», sade hon då de skildes åt om förmiddagen.
»Så-å?»
Han gissade strax hennes afsigt och han log ett hemligt löje öfver hennes naiveté.
»Ensam», fortfor hon.
Han gjorde ännu icke min af att förstå. Det roade honom att se hur långt hon skulle kunna gå i sin oskuld.
»För att taga afsked med trakten, förmodligen?»