»Hvarför det?»
»För att titta på er naturligtvis!—Uppriktigt sagdt—Jag trodde knappast att ni skulle komma.»
»Det ser ni att jag gjorde ändå.»
De klättrade uppför bergsknallarne. Ibland, der det var brant, måste han räcka henne handen och draga henne uppför. Rörelsen gaf hennes kinder en smula färg och de stora, grågröna ögonen glans. Han såg på henne och för första gången for det igenom honom en aning om att han dock kanske ändå var en liten, liten smula förälskad. Detta förekom honom ingalunda obehagligt. Han trodde icke ett ögonblick att denna förälskelse skulle komma att spela någon roll i hans lif; men han gladde sig till den stänk af vemod, som den skulle lemna efter sig när det hela var förbi. Ett litet sommarminne att taga fram en och annan gång till vintern, när han satt ensam i sitt rum och drömde, medan skymningen föll.
De hade kommit till toppen af den högsta bergsknallen och slogo sig ner i en solig klyfta, der marken var klädd med varmt, förtorkadt gräs. Han lade sig med afsigt icke alltför nära för att icke skrämma och för att bättre kunna iakttaga henne.
»Nå», sade han, »här är ju skönt, inte sant? Och vi äro ensamma och ingen skall störa oss. Hvad ska' vi så finna på?»
»Ja, hvad tycker ni?»
»Jag är helt och hållet till er disposition.»
»Tack. Men för tillfället har jag intet bruk för er.»
De sågo på hvarandra, ytterst likgiltigt, men med hemlig nyfikenhet, medan de vexlade dessa repliker.