»Ska' vi leka—hva? Leka med ord menar jag.—Vill ni det? Ta sällskapsjargonen fram? Vara kvicka, laga paradoxer?»—Han höll sig ännu i den lindrigt sarkastiska tonen, men der var en underström af något annat, som hon hade mycket fint öra för och genast uppfattade. »Nu kommer det», tänkte hon. Hon svarade icke.
»Åhnej, det är ju sista eftermiddagen. Sista eftermiddagen af en vacker sommar. Så blir man gerna en smula sentimental—inte?»
Han flyttade sig några tum närmare—. dock icke mer än att afståndet emellan dem ännu var ganska respektabelt.—»Ska vi vara en smula sentimentala?» sade han hälft på skämt hälft på allvar i det han såg på henne.
»Ni skall vara alldeles som ni har lust till att vara.»
»Aj aj! Det var ett farligt löfte. Tänk om jag tog er på orden.»
»Ja, hvad då?»
»Jag kunde t.ex. få lust till att—kyssa er.»
Han betraktade henne fortfarande med stor uppmärksamhet för att se hvad intryck hans ord skulle göra på henne. Men det syntes icke ringaste förändring i hennes ansigtsuttryck, icke så mycket som den flyktigaste rodnad.
»Sådant gör man, ifall man törs—att man talar om det bevisar att man inte vågar», sade hon i det hon mötte hans blick med det största lugn. Han kände sig slagen af anmärkningen och af det ogeneradt öppna sätt, hvarpå hon framställt den.
»Ni är en skarpsinnig liten fröken», sade han. »Och jag börjar nästan också misstänka att ni är en—en ovanligt ärlig liten fröken.—Jag kunde ha lust att bli bekant med er.»