Så låg hon länge, invaggad i en moders storhetsdrömmar, medan sommarnattens skymning andades ned öfver rummet och svepte allt in i sitt genomskinliga dis. Timme skred efter timme och hon märkte det icke. Febern bultade för hennes öron och hjertat klappade med tunga hörbara slag; hon tog en af chäslongens kuddar, tryckte den hårdt mot bröstet och böjde hufvudet tillbaka.
Det skulle vara lönlöst att gå till sängs; hon skulle ändå icke kunna sofva. Hon reste sig upp, tände sin arbetslampa och satte sig till skrifbordet, med pennan i hand.
Gardinen var icke rullad ner. Hon såg ut öfver den slumrande staden, der dagens jägtande lif stannat af. I denna heliga djupa tystnad bodde hennes gud—arbetet; en sådan natt skulle hans son komma till verlden—den väntade återlösaren.
En känsla af andakt grep henne och med darrande händer började hon dyrka sin gud.
Natten led. Utanför fönstren började de tidigaste fåglarnes kvitter att låta höra sig; och lifvet vaknade efterhand. Då lade hon pennan ifrån sig, tog på sig kappa och hatt och gick ut.
Morgonluften lade sig kyligt kring hennes brännheta panna. Öfver Skeppsholmen höjde sig i mäktigt majestät solens glänsande röda skifva. Dagen grydde—grydde långsamt öfver stad och land och haf.
»Helsingborg den 3 Sept.
Du anser mig troligen för ett vanartigt barn; som kan vara hela sommaren borta från sin mamma utan att låta höra af sig. Sedan jag medgifvit att du i grund och botten har rätt, kan jag tillägga att jag rätt länge umgåtts med planen att låta dig veta hvar jag fans, fast det först nu blir af.
För resten har jag ingenting särskildt att förtälja. Det bara kommer på mig en lust—en stämning; och jag har mot vanan energi nog att sätta mig till skrifbordet. Eljes är det alltid så, att så länge stämningen vara, gitter jag inte. Dels af maklighet, dels af en slags motvilja att slita den i stycken. Det är för resten synd; det är slöseri med andens medel. Som t.ex. när man ligger om natten och inte kan sofva. Hufvudet bränner och ur hjernan myllrar tanke på tanke fram. Man borde tända ljus, få tag i pennan och skrifva det ner allt. Så rik jag vore, om jag gjort det!
Nå—kanske det i alla fall dock inte går helt och hållet förloradt—men formen, den vackra, luftiga formen återkommer aldrig precist sådan, som den var. Det kostar åtminstone mycken andlig födslovånda när den skall till verlden nästa gång.—Jag har varit här i fjorton dar. Jag reste egentligen hit för att träffa en menniska, jag tyckte om. Det var för resten en kvinna. Vi hade lekt sommarsaga i Lysekil och jag hade fått reda på att hon skulle hit. Nå, hon var också i sta'n, men vi råkades inte—naturligtvis. Jag tröstar mig med Pelle Wahlbergs försäkran att Skåne är »en snobbig provins». Jag är inte alldeles öfverens med honom i det, men man ska' ju ändå se sitt fädernesland; och jag har gjort en vallfart ut till farfars villa.