För resten har jag i någon tid varit förälskad i en röst. Dess egarinna bodde i rummet näst intill mitt här på hotellet—bodde ensam och var lungsiktig; det är allt hvad jag visste och vet om henne. Nu är hon rest—jag anar inte hvarthän.
Men jag kände det så tomt och trist den kvällen då jag kom hem och märkte att hon var borta. Först såg jag att hennes namn var utstruket från svarta taflan—det högg till i bröstet på mig—sen märkte jag tystnaden derinne och kände ensamheten så oändligt tung.
Jag anar inte hur hon såg ut, jag är nästan säker på att hon var ful och gick snedt på skorna. Men hennes röst hade en fin, mjuk ton och hennes skratt var nervöst men melodiskt. Jag är säker på att hon var hysterisk—var en af de tusen, som förbränna. Man anade det då man hörde de febrila skiftningarne af hennes något tunna men smidiga stämma, de snabba, omotiverade öfvergångarne från sentimentalitet till munterhet och tvärtom. Hon hade ingen att tala med annat än städerskan—det gjorde ett så fattigt och öfvergifvet intryck att höra henne tala med denna gås, tala allvar, förstår du, med hjertat på läpparne; jag satt och önskade att hon ville skicka bud in efter mig.—Hon var naiv, flickan, och det var något af friskhet i hennes naiveté. Men först och sist var det hennes röst: som glas, förstår du, men smidigt och böjligt; och hennes dialekt—den klingade som ett helt annat språk än den vidriga skånska, som jag annars hör talas omkring mig. Hon var bestämdt från Sörmland.—
En sådan bild jag roat mig med att fantisera ihop! Tror du jag inbillar mig att den är sann? Ähnej. Men »det är ljuft att drömma» sa' de gamle idealisterna!
Nå, hvad var det jag skulle säga mer? Jo. Jag har skrifvit en liten bit lyrik, som jag skickar dig. Öfverantvarda den åt bladet och lemna min adress på kontoret, att mynt ögonblickligen må tillställas mig. Jag vet nemligen inte om jag har så pass mycket kvar att det räcker att komma härifrån med.
Idéen fick jag på nedresan; och den lilla missen var jag naturligtvis förälskad i. Det är märkvärdigt hur lätt jag har för att bli förälskad, nu. Det är som om jag traskade rundt med hjertat i näfven, beredd att räcka det ut till hvem som vill ha det. Det käns som måste jag ge det bort; rent omöjligt att slippa!
Jag reste hit för det jag trodde mig vara förälskad (smått!) i en; på båten blir jag kär i en annan; när jag kommer hit förälskar jag mig i en röst—hvilket dock icke hindrar mig att som en fåne gå rundt och titta efter den första, som jag egentligen reste hit för att träffa—och nynna för mig sjelf, med rörande känsla:
Wo bist Du! Wo bist du!! Me—ein geliebtes—Kind!!!
När jag väl kommer till ro i Stockholm igen ämnar jag hugga i och gno.
Farväl och au revoir!