William.»
Modern läste brefvet om och omigen. Det hade en sådan klang af friskhet. Det var så olikt honom sådan hon kände honom personligen. Här var ungdom i detta—det var icke den vanliga steriliteten, reservationen, hopplösheten. Skulle han verkligen—? Hon måste stryka sig lugnande med handen upp och ner på venstra sidan af bröstet; det var som om öfverraskningens glädje skulle kväfva henne annars.
En stund derefter satt hon vid sitt skrifbord och skref i sin »stora bok»; hon hade blifvit sin vana trogen:
»Förlåt mig alla nykterhetens gudar; förlåt mig gamla bok, som bevittnar alla mina dårskaper och förlåt mig du—författare—att jag spiller min tid på att skrifva af, hvad jag kunde få läsa i tryck. Men jag kan icke vänta. Jag känner ett ursinnigt begär att få rå om denna bit, att få läsa om den så ofta jag vill, sluta mina ögon och lyssna till dess smekande klang. Ha gudar! så skrifver man icke utan att ha möjligheter att bli konstnär. Jag är icke blind för felen. Inledningen är för lång och för tung; den verkar ansträngd och man ser ansträngningen. Och det om Irland är för skrikande i färgen.—Det är sjelfva stämningen som är återgifven med mästerskap.»
LYRIK
af
WILLIAM ZIMMERMANN.
Under tunga, stönande suckar förrättar maskinen sitt hårda arbete.
Än låter det som ett öfver förmågan lastadt djurs pustande, trött och ansträngdt; än förtvifladt och dock imponerande i sin kraft, som om ett jättelikt vidunder kämpat sin smärtsamma dödskamp dernere.
Genom maskinrummets öppna fönster ser man den blankpolerade stålaxeln svinga upp och ner i taktfasta slag. Under hjulhusen skymtas dunkelt de röda skoflarne—stora, blodade tänder i ett rofdjurs gap. Vattnet skummar hvitt der de sänkas; och långt sedan ångbåten gått förbi, kokar det och sjuder i en lång, strimma, hvit som mjölk, lik vintergatan en frostklar natt, men med en drömfin nyans i grönt.