Himlen är grå i färgen och hänger lågt. Mörka skyar jaga hvarandra i feberaktig strid för tillvaron: lefvande väsen, vexlande former. De slitas i sär och byltas ihop och stormen piskar dem fram; de svepa kring masttopparne, trasas sönder i flakor och svinna hän i luften.
Österut höjer sig Hallands kust terrassformigt i böljande linier; de närmaste klipporna röda och grå, med alla granitens schatteringar af mossor, lavar, remnor och springor, sedan dimmigare och dimmigare ända till de högstaj afsatserna, som lysa himmelsblå mot den gråa himlen.
Vesterut ligger hafvet öppet. Derborta har ovädret koncentrerat sig i en tjock, grumligt violett molnvägg, som kantar horisonten. Bakom dess tunga draperi står solen och glöder. Man skönjer den som en svag skiftning i ljust, en rundel utan konturer, speglad i den mörka vattenytan som ett nästan omärkligt skimmer.
Höga, raka och stela teckna sig Nidingarnes fyrtorn mot luften; två träsoldater med runda, svarfvade kroppar och små hufvud, i hvilka ögonen lysa röda om nätterna.
Fyra måsar följa ångbåten. Upp och ner höja och sänka de sig. Än i vattenytan, än ett stycke till väders speja de med skarpa ögon ner i det skummande kölvattnet. Och så ofta de skymta något ätbart dernere, kasta de sig hastigt nedåt i zigzag, skärande luften med sina lieformiga vingar. Ett ögonblick flaxa de i vågytan; så svinga de åter upp och fortsätta sin flygt, lugnt och makligt, med jemna klumpiga vingslag.
Passagerarne röra sig om hvarandra på akterdäck, alla väl ombonade, ty blåsten är skarp och rå. Endast en sextonårig gentleman bär sin rock på axeln. Skakande af köld, exponerar han sin outvecklade figur och sin splitter nya vinterkostym för en ung fröken, som sitter på soffan, blåfrusen och intressant.
Jag betraktar den unge mannen närmare. Hyn bör vara vacker, när kroppsvärmen är normal. Dragen äro fina och han ser frisk ut.
Ända sedan klockan åtta, då han steg ombord, har han varit ifrigt upptagen af att röka stora cigarrer. När det budades till middag, såg han förlägen ut, i matsalen fans han icke, men när jag kom på däck igen, stod han der lutad mot relingen, med en nytänd cigarr i munnen och blickade drömmande ut i regndiset.
Ett romantiskt temperament synbarligen.
Han står och njuter af att vara fattig och nödgas försaka. Hade han haft pengar till mat, skulle han haft denna njutning mindre. Nu känner han sig stolt och ädel vid sin tvungna försakelse. Han är den misskände hjelten i en vacker berättelse.