Hjeltinnan kommer just uppför trapporna. Hon är rik och har råd att äta. Det är det, som gör henne intressant.
Och så är hon mörk och minner om södern, fantasiens och drömmarnes soliga söder. Och hon ser utländsk ut i sin resmössa af siden. Hon minner om den vida verlden, den sköna, härliga verlden med dess vinkande äfventyr och dess lockande möjligheter—den okända verlden, dit barnets och ynglingens hela längtan står.
Han kan icke dölja sin beundran. Hans blickar hänga fast vid hennes ansigte och det är för hennes skull, han går så illa åt cigarrerna.
Jag vänder mig om och ler—ett öfverlägset, blaseradt löje. Hur han drömmer nu, fint och skärt. Han är just i de åren.
Man har lärt honom tro på »kärleken»—ett mystiskt ord, som genom sin blotta klang sätter hans nerver i dallring. Han går i ständig feber. Han kan icke se en kvinna som är ung, utan att fråga sig sjelf: är det henne, jag skall komma att älska? Hvarje minut känner han sig andligen på pulsen, och minsta förlupna känslostämning fyller hans hjerta med underliga aningar och kommer det att slå med fördubblade slag.
Kärleken är stor och imponerande; den höjer, den förädlar. Den gör uslingen ädel, stackaren modig och den svage stark.
Kärleken är en mäktig lidelse. Den varar öfver lifvets gräns, den är starkare än döden. Den kan flamma upp i lågande passion och är då sublim. Men dess högsta form är dock den, som »kan allt försaka».
Den höga kärleken är själens prerogativ.
Den höga kärleken är osinlig och fin. Den har intet gemensamt med de råa drifterna. Yttrar den sig i längtan att ega—o, då är den icke ren!—
Dumma, dumma pojke—visste du hur enkelt lifvet vore, om du kunde, om du tordes lefva det på egen risk!—