Vädret blir allt värre och värre. Vinden sveper kring masterna, böljorna växa derute. Här och livar skymtas skumhöljda toppar, som glänsa fram i de dunkla vattenmassorna likt spridda flockar af hvita gäss, lefvande, snabbt simmande, oroligt dykande.
Molnen på himlen sänka sig alltmer; form och konturer försvinna, allt flyter samman till en tjock, fuktdrypande, mörkgrå filt, som spänner sig lågt öfver hafvet. Nidingarnes tvillingbåk svinner akteröfver i diset. Kustens vågiga klipplinje grånar mer och mer, suddas ut och förtonar.
Fördäckspassagerarne sitta på balar och lårar, krypande tätt tillsammans som en skock får i oväder.
På akterdäck promenera två herrar af och an, balanserande sina kroppar efter båtens slingringar. De öfrige ha svept sig i tjocka ytterplagg och tyckas möta ovädret med hopplös undergifvenhet.
Den unge gentlemannen har dragit sin öfverrock på. Den är gammal och omodern; han lider deraf. Cigarren är släckt. Han ser melankolisk ut.
Med stora troskyldiga ögon betraktar han sin romanhjeltinna, Det är som om hvarje drag i hans barnsliga ansigte ville förkunna hans ungdomliga förtjusning, hans naiva beundran.
Återigen måste jag vända mig bort för att dölja ett litet smil, som ovilkorligen kommer mig på läpparne.
Jag betraktar den unga flickan. Hon är icke vacker, men så behaglig att se på.
En späd, outvecklad figur, en smula lång i lifvet och ingalunda harmonisk. Ett smalt ansigte; ögon glänsande mörkbruna som polerad valnöt.—Näsan är för stor, absolut för stor enligt stränga skönhetsmått, munnen kanske också för liten. Men det passar godt i stycke och man skulle icke ha hjerta att önska det annorlunda.
Hennes resmössa af mörkt siden ligger slät utmed håret, som är uppkammadt i nacken och tydligen icke rikt, ty man skönjer genom tyget de fina konturerna af hennes bakhufvud. Men under skärmen böljar det fram i lätta hvirflar, glänsande svart.