Hon satt och betraktade honom med sina bruna ögon glänsande af tillgifvenhet; hon följde hvarje hans rörelse och min, lyssnade till hvarje hans ord, allt med en känsla af glädje som för ögonblicket fyllde henne helt.
»Tack för ditt bref», sade hon. »Det gjorde mig så glad.»
Han svarade ingenting; det såg nästan ut som om han kände ett visst obehag öfver att bli påmint om sin öppenhjertighet.
En stund efter började han tala om Pelle Wahlberg och hans förlofning.
Modern låg och väntade att han skulle tala om sig sjelf; men då han tydligen med afsigt undvek det ville hon icke fråga.—
Efterhand gled deras hvardagslif in i sin vanliga strömfåra; han kom nästan regelbundet hvarje dag efter middagen och stannade en eller ett par timmar hos henne. De följdes åt på teatrarne och de superade efteråt i gropen, i sällskap med Pelle Wahlberg eller någon annan af Williams vänner. De förhoppningar modern hyst efter mottagandet af hans bref och i början strax efter det han kommit hem om ett innerligare förhållande mellan henne och sonen hade icke realiserats. Han var god och vänlig i sitt sätt, men innerst inne i hans väsen satt ännu det ängsligt skygga noli me tangere, som gjorde att hennes bundna ömhet icke förmådde frigöra sig.
Han hade genom sin reserverade kyla redan från första ögonblicket påtvingat henne en roll, som var hennes natur emot. Han hade tryckt ner hvarje yttring af hennes lidelsefulla häftighet i godt och ondt under tyngden af sin egen stelnade känslolöshet. När han en enda gång stått ansigte mot ansigte med ett utbrott af hennes mörka, koleriska temperament hade han stirrat på henne med en häpenhet som var hon en kvinna han icke kände.
Hon plågades af det falska i deras förhållande, men kunde nu icke kasta sin mask. Han skulle då åter stirra på henne lika främmande, han skulle tro att hvarje yttring af känsla var en snara med hvilken hon ville binda honom; och snigeln skulle draga sig tillbaka i sitt skal.
Detta gjorde henne så mycket mer ondt som hon efterhand hade kommit till den åsigten, att sonen skulle varit lättare att locka fram ifall hon strax haft mod att handla i enlighet med sin instinkt och mött honom med sitt väsens hela värme och ömhet. Han skulle ha ryckt till vid första beröringen men han skulle slutligen ha insett, att detta var det enda naturliga sådan hon nu en gång var. I stället hade hon sjelf krympt ihop för hans ovänlighet; hon hade spelat sin roll så länge att han vant sig vid den och om hon nu plötsligt lade den af skulle han anse det som förställning och stöta henne tillbaka.
Hon måste se tiden an, följa hur hans lif utvecklade sig, vänta och hoppas.