William hade hyrt sig ett par rum vid Drottninggatan, han hade återtagit sin plats som teateranmälare vid bladet och till och med under de första dagarne haft energi nog att sätta sig ned och skrifva ett litet enaktsskådespel, till hvilket han fått idéen under sin resa. Han hade inlemnat det till de kongl. teatrarne och det hade antagits till spelning. Modern anade ingenting om det förr än hon en dag såg notisen i tidningen.
Hon blef glad, men under glädjen skorrade en annan stämning igenom, något af den bitterhet man känner vid en oförtjent åsidosättelse. Hans inbundenhet sårade henne nästan som en förolämpning. Hvad hade varit naturligare än att han berättat detta för henne, sin mor.
Herr Hedström, som kom upp på en liten visit samma förmiddag, var lika förvånad öfver nyheten som hon sjelf. Han hade icke heller anat någonting, och detta var till icke ringa tröst för modern, som i sitt stilla sinne ansåg Hedström för sin farligaste rival, så farlig att det fans ögonblick då hon till och med kände vissa symptomer af svartsjuka gentemot honom.
Efter middagen kom William som vanligt och slog sig ner med sina cigaretter på sin favoritplats, den bekväma länstolen i hörnet vid kaminen.
»Nå, du har ju fått en pjes antagen vid dramatiskan», sade modern. »Gratulerar!»
»Tack.»
»Jag såg det i tidningen i morgse. Sedan kom herr Hedström härupp på förmiddagen. Han var mycket förvånad.»
»Öfver att de spela annat än tyska farcer?»
»Nej, öfver att du ingenting nämt om pjesen.»
Han smålog.