P. P. P. S. Detta liknar ett väninnebref.
* * * * *
Mellan modern och William var förhållandet oförändradt. Han besökte henne dagligen men någon förtrolighet fans det icke. Samtalet gick numera vanligen trögt; för att hålla det uppe måste hon berätta, ideligen och oupphörligt, om sig sjelf. Detta pinade henne men det var enda möjligheten att göra deras samvaro dräglig. William tycktes aldrig bekymra sig om huruvida det talades eller tegs och han bidrog sällan till konversationen, utom med en eller annan anmärkning, hvars kyliga hån oftast gjorde henne ondt.
Gång efter annan föresatte hon sig att upphöra med dessa öppenhjertiga skildringar af sitt eget lif; men alltid greps hon i sista stund, när tystnaden hotade att bli tryckande, af en egendomlig ångest, som gjorde att hon andlöst kastade sig öfver ett ämne, det första som föll henne in, oftast ur sitt eget förflutna.
En dag, då han tycktes vara vid tämligen godt humör, beslöt hon sig för att säga honom det rent ut och hon grep sig an mod det så snart han kom inom dörren.
»I dag ämnar jag spela William Zimmermann», började hon skämtsamt. »Tyst och otillgänglig.»
»Så-å. Hvarför det?»
»Derför att jag är trött af att ideligen tala om mig sjelf. Nu kan det vara din tur.»
»Det ligger nu en gång inte för mig.»
»Tror du kanske att det ligger för mig? Och ändå har jag hållit på, dag efter dag, för att…»