»För att ge mig ett godt exempel?» afbröt han. »Inte sant?»
»Det vore i alla händelser icke för tidigt ifall du gentemot mig lade bort något af din förbehållsamhet.»
»Det kan jag inte»—han såg henne in i ansigtet med en viss skadeglädje. »Men du har ju tillfälle att studera mig.»
»Hvad menar du?» Det kom hastigt och liksom andfådt.
»Jag menar, att allt hvad du pumpat ur Hedström behöfver kompletteras med egna iakttagelser», sade han med denna afskyvärdt kalla ironi, som tycktes vara glanspunkten i hans något ensidiga skådespelarkonst. Detta hångrin hade han onekligen drifvit till virtuositet och repliken var ytterst pointerad.
Det blef en lång paus. Orden hade träffat henne alldeles oförberedt, hon kände sig som bedöfvad och hennes förstånd stod stilla.
»Hur kan du vara så elak?» Hon sade det mycket lågt; det var med möda hon kunde få det fram.
»Aha! Jag har öfverraskat dig! Du trodde inte att jag skulle ha genomskådat dig!» utbrast han triumferande. De sågo hvarandra in i ögonen en lång stund, hon för att läsa hans tankar, han utan att förändra en min, alltjemt med samma öfverlägsna hån.
Det uppstod åter en lång tystnad; hon kände sig för nedslagen till att kunna svara. Allt hvad hon arbetat för under ett helt år låg der i spillror för hennes fötter. Hon visste icke om det var vrede eller smärta som hade öfverhanden; vreden öfver en orättvis beskyllning eller smärtan öfver att se sig förhånad för just det, som hennes själslif egde finast och vackrast.
»Och du sjelf», sade hon till sist. »Har du också kommit för att studera mig?»