»Naturligtvis! Kan du verkligen tro, att en ung man, som på allvar ämnar bli författare, skulle komma dag efter dag lika träget utan den bestämda afsigten att göra studier?»
Hon greps af en häpen undran inför denna menniska, som var hennes son, och som tycktes ha kommit till verlden med endast hufvud—utan hjerta.
»Jag har misstagit mig på dig.»—Det kom sakta och sorgset.
»Det göra mödrar alltid. Du har idealiserat. Vid närmare bekantskap skall du komma underfund med att du gjort dig för stora förväntningar. Det skulle ändå komma en gång, förr eller senare. Det är så godt att ha det undanstökadt.»
»Åh-ja. Kanske.»
»Jovisst! Menniskor tåla nu en gång inte vid att man ser dem på för nära håll. De förlora alltid på det.»
»Icke alla», invände hon matt. »Icke jag.»
»Nå— jag gör det åtminstone.»
»Jag har icke studerat dig länge nog för att veta om det är sant.»
»Jo, du kan tro mig på mitt ord. Jag är en kolossal humbug.»—En stund derefter klagade han öfver att det spelades piano i våningen under hans rum så att han icke kunde arbeta i ro.