»Jag funderar på att flytta på landet. Inackordera mig i en bondgård en half mils väg från staden.»
»Det skulle du icke stå ut med länge.»
»Hvarför inte? Jag trifs bäst med mig sjelf. Jag är inte sällskapssjuk.»
»Och middagspromenaderna i Kungsträdgården?»
»Sådant är bara en vana, som man lätt kan komma öfver.»
»Men om aftnarne? Sedan man arbetat en hel dag är det rätt roligt att ha någon att språka med.»
»Åhja, ibland. Jag måste naturligtvis vara inne när det ges något nytt på teatrarne. Men annars skall jag inte sakna stadslifvet.»
»Det blir nog en smula ensamt i längden.»
»Det gläder jag mig till. Jag är ett äkta ibsenskt troll. Jag är mig sjelf nog.»
Han satt hos henne ännu en stund men samtalet gick trögt, med de der pauserna, som hon fann så odrägligt långa och som tvungo henne att ständigt famla efter nya ämnen, tills hon slutligen i ett slags förtviflan började tala om sig sjelf. Hon hörde nog, hur utdraget och monotont det lät men hon kunde icke finna något annat att säga. Hvad skulle hon icke velat ge om hon haft förmågan att föra samtalet in på hans egen mark. I sällskap med andra menniskor var det henne så lätt, men med honom var det så helt annorlunda.