När han gått vandrade hon i upprörd sinnesstämning af och an på golfvet. Det brände inom henne, men hon stred emot sinnesrörelsen, som tycktes växa och växa så att spänningen inifrån och utåt blef större och större liksom i en ångpanna när trycket ökas.
Om hon icke lyckades locka fram sonen ur sitt skal, skulle allt vara förspildt. Hon måste vinna hans förtroende eller också draga sig tillbaka; att vidare exponera sig sjelf skulle tjena till ingenting. Han skulle endast se hennes svaga sidor, liksom han såg afvigsidan af en ut- och invänd handske, utan att ha en aning om rätsidan. Kanske skulle han till på köpet anse henne för en pratsjuk gammal gumma! Nej, bort med komedien! Hvarför skulle hon icke våga visa sig sådan som hon var? Hon visste ju med sig, att hon dock i botten var en verkligt gedigen karaktär.
Hvarför skulle hon i sitt umgänge med honom vara så förskräckligt skygg och grannlaga? Det blef endast pinsamt både för henne sjelf och för honom, och det fans ingen som höll henne räkning för hennes grannlagenhet. Hvarför skulle hon vara så sjukligt rädd för att såra hans känslor; hade han någonsin brytt sig om att taga hänsyn till hennes? Hvad var det för en pjunkig förskräckelse, hvarför kunde hon icke låta sin egoism bli rå och grof liksom andra? Glädjen att få uppoffra sig för andra var minsann icke så stor.
Så gick hon länge, af och an på golfvet, vridande sig som en mask under sin egen oegennytta.
Men hon kunde icke bli den kvitt; och hon ville icke bli den kvitt.
TIONDE KAPITLET.
William Zimmermanns lilla pjes spelades på dramatiska teatern en afton i november.
Efter middagen hade han som vanligt kommit på besök hos modern. Han var i godt humör och tycktes icke vara det ringaste orolig.
»Är du icke rädd?» frågade hon småleende.
»Nej. Du ska' se den gör lycka. Den är dålig nog till att gå i folk och ändå inte så dålig, att den äcklar.»