»Jag har brådt», sade hon i affärston. »Jag kom endast hit för att säga dig, att jag funnit just hvad jag sökte: en bostad högt uppe på Söder, billig, delvis möblerad och med fri utsigt. Det är för resten ett helt hus, smalt och med två våningar. Der är fem rum, och de två på nedra botten ämnar jag hyra ut. Nu skall jag gå på ett annonskontor och annonsera efter språklektioner. Det kan väl inte vara så svårt att få något arbete.»
»Få se», svarade han i skeptisk ton. »Men om det inte skulle lyckas är ju ingen olycka skedd.»
»Nej. I nödfall kunde jag väl lefva af min lifränta, men jag är alltför van vid arbete för att kunna trifvas utan.»
Medan hon talade bläddrade hon i en annotationsbok, tog fram ett visitkort och lade det på bordet.
»Detta är min nya adress. Jag flyttar genast från hotellet; jag får se till att anskaffa de möbler som fattas och mera dylikt. I kväll får jag bara stök och hela dagen i morgon; men vill du dricka thé hos mig i morgon afton klockan 8?»
»Tack.»
Modern sade ingenting mer. Hon såg sig omkring i rummet med en uppmärksamt granskande blick. Der var vissa ansatser till elegans och komfort—nog för att röja egarens smak.
»Du behöfver nya gardiner», anmärkte hon torrt i det hon ordnade några lösa papper i sin annotationsbok. Derpå tog hon sina handskar och aflägsnade sig med en flyktig afskedsnick.
Han stod och såg efter henne medan hon med sin spänstiga, fasta gång gick mot dörren. Så satte han sig bekvämt tillrätta i stolen och återtog läsningen af Zolas L'Oeuvre.
I detsamma knackade det på dörren och en ung man kom in med en fart som nära störtat honom på näsan mot golfmattan.