»Så får jag gå ensam till sedligheten; men du skaffar mig väl biljett till det andra?»
»Naturligtvis! Vi följas åt. Mor och son till lastens håla—det blir mycket skandalöst.»
Dagen kom och de följdes åt. Der var ett femtiotal åhörare spridda rundtomkring i salen; mest äldre, ogifta damer och unga herrar i Sturm- und Drang-perioden.
De satte sig längst tillbaka.
»Ser du», sade William. »Det är en dålig affär, att göra i osedlighet. Den store hade öfverfullt hus».
Den lille, rödblommige osedlighetsaposteln kom in, drack ett glas vin och grep sig an med sin text.
William satt och hviskade till modern, små hånfulla anmärkningar under föredragets gång. Plötsligt såg hon ett eget uttryck i hans ansigte, det var som om ögonen vidgats och lyst upp, han reste sig tyst, avancerade framåt och slog sig ner på en ledig plats vid sidan af en ung dam i pelskappa, och pelsmössa ofvanpå en liten gul nacke.
Den der nacken hade William känt igen. Den tillhörde fröken Alma Hagberg från Malmö.
»God dag, Ni», sade han i det han slog sig ner vid hennes sida.
»Goddag.»