Helsningen vexlades hviskande; den lille samhällsförbättrarens glasögon blänkte redan hotande uppe från katedern; det var omöjligt att få mera sagdt.
Men William satt och undrade. Han trodde att han öfverraskat henne och ändå hade han förgäfves sökt efter ett spår af rodnad eller ett tecken till sinnesrörelse i hennes ansigte. Han visste att hon gått på föreläsningen för att träffa honom—men han anade icke att hon sett honom då han kom in i sällskap med modern och att hon sedan dess hade suttit stilla och väntat, som en fiskare på napp. Han såg på henne; hennes ansigte var lugnt i sitt uttryck, och den fina hyn hade icke ens en skiftning i rödt. Att detta lugn var naturligt trodde han icke ett ögonblick; men till och med som resultat af en sjelfbeherskning—som föreföll honom oerhörd—verkade hennes likgiltiga uppsyn på honom nästan som en förolämpning.
Hela tiden medan föreläsningen varade satt han och såg på henne; medan han samtidigt granskade sin egen känslostämning med obönhörlig sjelfkritik. Strax då han fick öga på henne hade det kommit något varmt upp i honom, något som blandade sig med minnena från den härliga sommaren: solskenet, de varma klipporna, den klara luften och den blåa viken till ett mångsträngadt, dallrande ackord i hans inre, ett melodiskt, smältande ackord, som plötsligt dog bort, då sjelfmedvetenheten inställde sig och klippte strängarne af. Och nu satt han och betraktade de afklippta stumparne med ett smil: sentimentalitet! gammalromantik! fåneri! En sommarförälskelse!
Men hur mycket han än hånade sig sjelf, faktum kvarstod i alla fall: han kände sig glad öfver att se henne, glad vid tanken på att snart få gå vid hennes sida igen, säga sarkasmer, som han icke menade och göra paradoxer som han icke höll på. Der satt hon nu så allvarsam och lät sina stora ögon häfta sig fast på den lille samhällsförbättraren uppe i katedern; det stack honom nästan, han längtade efter att föreläsningen skulle bli slut, han ville att de der stora ögonen skulle ha frihet att riktas på hvem de heldst ville.
Han mindes den morgonen i Lysekil, då han gått ensam omkring på badhusbryggan klockan 5; han mindes de dagarne i Helsingborg, då han trott sig skola återfinna henne i hvarannan kvinlig toalett han såg. Jo, han hade nog varit förälskad—kanske—en liten smul. Men den tiden var förbi. Det hade kommit så mycket emellan: Hedvig, Isabella—hela hans gamla lif.
Så flög en tanke genom hans hufvud. Om?… Hon var så blek, såg så trött ut. Der fans intet friskt uttryck i de bleka dragen och endast ett lojt intresse i de stora ögonen. Om han skulle lära henne älska; lära henne känna lifvet så fullt och rikt som det borde kunna vara—lära henne det om också blott för några korta minuter.
Vid den tanken kunde han höra hur hjertslagen började öka takten.
På sin plats bakom satt modern och iakttog de två. Sonens minspel i det ögonblick han fick syn på den unga flickan hade varit så påtagligt; det uttrycket hade hon aldrig förr sett i hans ansigte; och i samma ögonblick hon såg det visste hon hvem den unga flickan var. Han hade aldrig talat om henne, mer än den ena lilla antydningen i brefvet; hon hade aldrig hört hennes namn och hon anade icke hur hon såg ut; men ändå kom det öfver henne med en ingifvelses omedelbara visshet, hvem hon var.
Underligt—det kändes som smärta. Hur hon än önskade honom allt godt, hur mycket hon än längtat efter att detta skulle ske—det var något inom henne som uppreste sig deremot. Hon kunde icke göra sig reda för hvad det var; dunkelt och oklart rörde det sig inom henne en instinktlik ångest, hon tyckte sig aldrig ha älskat honom så högt som just nu, hon tyckte sig aldrig förr ha känt en så obändig längtan att taga honom i famn och skydda honom emot lifvet—det allvarliga, lifvet, som smeker den ene och slår den andre, smeker och slår i blinde, som ett okynnigt barn.
Så snart föreläsningen var slut reste hon sig hastigt upp och gick. När William vände sig om och såg efter henne var hon försvunnen.