De gingo vidare, gingo längsmed Esplanaden, der de elektriska glödlamporna hängde som ett radband af stora, skimrande krysoliter, kastande sitt skarpa blåhvita ljus åt begge sidor öfver husrader och villatak, gjutande svärmiskt månsken öfver Floras kulle, kantande med silfver de yttersta, fina kvistarne på Humlegårdens träd.
Det var som om hans ögon med ens slagits upp. Det var som om hans väsen för första gång öppnat sina kronblad, som om lifvets, naturens skönhet för första gång strålat ditin. Hur vackert, hur obeskrifligt vackert detta var; och han hade aldrig sett det förr. Han hade vandrat förbi och betraktat det med en död mans öga; och ingen stråle af dess skönhet hade trängt in i hans själ. Nu var det som fyllde det honom med ens helt och hållet, han drog djupa andedrag och luften kändes svalkande och frisk som en dryck af en källa i skogen.
Timme efter timme vandrade de omkring utan mål. De hade blifvit helt förtroliga, den gemensamma stämningen hade drifvit dem inemot hvarandra, oemotståndligt. Och William Zimmermann talade, öppenhjertligt och otvunget utan spår af sin sarkastiska jargong, talade som en naiv och ärlig och god menniska, utan ängslan och utan förbehåll—om sitt eget lif. Det var som om bommarne med ens tagits bort från en sluss; nu strömmade alla med konstlade medel tillbakahållna tankar och känslor fram, formande sig till en orolig, oöfverlagd, hvirflande ström af ord.—
»Nu ha' de druckit té hemma hos er majorska», sade han slutligen.
Hon smålog.
»Hur mycket är klockan?»
»Half tio.»
»Nu får jag gå hem.»
Men det ville han icke tillåta. Han kunde omöjligt taga på sitt samvete att hon fick gå till sängs hungrig, blek och blodfattig som hon var. Och han drog henne med sig in på ett litet kafé i stadens utkant.
Der fans inga andra gäster än de två och rummet hade en pregel af hemtrefnad som verkade lugnande. De sutto vid ett bord längst inne i hörnet, drucko té och åto smörgåsar; och när de slutat att äta flyttade han sin stol till hennes sida medan hon läste ett af hans bref, ett öppenhjertigt, missmodigt bref, från en berömd man.—