Några dagar derefter ringde en liten bleksjuk fröken på fru Zimmermanns tamburklocka och on röst med skånsk dialekt frågade Molly om frun tog emot.
Fru Zimmermann reste sig från sitt skrifbord och gick den inträdande till mötes.
»Det är fröken Hagberg—icke sant? Välkommen.»
Den lilla blondinen trädde fram till henne och räckte henne sin hand.
»Jag har så länge önskat att få göra Kate Zimmermanns bekantskap», sade hon.
»Det gläder mig. Var så god och tag plats.»
Den unga damen slog sig ner på arbetsstolen, som fru Zimmermann nyss lemnat.
»Får jag sitta här vid ert skrifbord? Och vill ni lofva mig att inte vara missnöjd öfver att jag kom?» sade hon i det hon riktade sina stora ögon på värdinnan, med uttrycket hos ett bortskämdt barn, som är fullt medvetet om sin oemotståndlighet.
»Jag vet ju att ni och min son äro goda vänner.»
»Det vore kanske inte så säkert bevis på, att ni gerna vill se mig.»