»Ja», svarade han och smålog. »En liten skånsk fröken. Hvad tyckte du om henne?»
»Rätt bra.»
»Det gläder mig. Jag skulle gerna vilja att hon umgicks med dig. Det kunde hon ha nytta af.»
»Det får hon gerna.»—
Williams besök blefvo efterhand kortare än vanligt; han kom hvarje dag, men han hade fått en elak vana att se på klockan; det hade han aldrig brukat förr. Han berättade sjelf, att han skulle träffa någon; och modern visste hvem denna någon var. Han talade också om deras promenader på tu man hand: »Jag tycker om tösen. Det är en frihet från konventionalism hos henne som är högst ovanlig och som gör att vi kan umgås alldeles som kamrater», sade han.
De umgingos också alldeles som kamrater. Hon var inackorderad hos en pensionerad majorska och hade sitt eget rum. Han besökte henne hvarje förmiddag; och om aftnarne gingo de ut tillsammans. Han väntade henne på hörnet hvarje kväll kl. 7 och hon kom särdeles punktligt. Så ströfvade de omkring på gatorna, sågo in genom de upplysta butiksfönstren och tittade på folket, glada och muntra som två lössläppta skolbarn.
Dessa promenader hade för henne hela nyhetens lockelse; de fingo också för hennes jakobin-natur en pikant anstrykning af något »opassande», som smekte hennes fåfänga. Det var nu en gång hennes stolthet att företaga sig sådant, som ingen annan liten fröken skulle våga företaga sig—utan att dock utsätta sig för någon större fara. Och slutligen drefs hon steg för steg framåt af sin nyfikenhet.
En kväll då de gingo på Drottninggatan stannade hon och sade:
»Det är ju här ni bor?»
»Ja. Har ni lust att helsa på mig?» flög det ur honom.